Hur tänker en endokrinolog?

Johnny Ludvigsson
Professor/överläkare, avd f Pediatrik, Universitetssjukhuset i Linköping, Ordf i Barndiabetesfonden, har skrivit:

"Under senare tid har det återigen blivit uppmärksammat, och lite på modet, att mer fett och protein minskar blodsockersvängningarna. Kortsiktigt ter sig detta värdefullt, framförallt för patienter med Typ 2 diabetes. Långsiktigt tar man risken att öka kärlskador och njurpåverkan, men detta kan synas mindre intressant för äldre personer som vinner tillfälligt stabilare blodsocker och lägre insulinbehov. För barn och ungdomar, och även vuxna med Typ 1 diabetes, där den egna insulinskretionen närmast har försvunnit, kan kolhydratfattig kost dock inte ersätta adekvat, tillräcklig insulinbehandling. Brist på insulin ökar inte bara risken för syrabildning (keto-acidos/diabeteskoma) utan leder till en mängd oönskade effekter på alltifrån tillväxt , pubertetsutveckling, immun/infektionsförsvar etc .Skulle någon till den grad vilseledas av skriverier om kolhydratfattig kost att vederbörande rentav kraftigt minskar insulindoserna kan detta bli direkt livsfarligt.
Med eller utan diabetes behöver människor, särskilt barn och ungdomar, en varierad kost som ger energi, byggstenar, vitaminer, mineraler. Den som drabbats av brist på insulin behöver ersätta insulinbristen, tyvärr med injektioner eller insulinpump, vilket underlättas om man följer blodsockret med regelbundna bestämningar av blodsockret, alternativt glukossensor. Har man förstått grunderna i den utbildning man förhoppningsvis ska ha fått vid sjukdomsdebuten så hoppas jag man kan stå emot när fundamentalister förespråkar än den ena, än den andra extrema behandlingsvarianten.”


Min kommentar till Ludvigsson.

Behandlingen av sockersjuka för hundra år sedan hade då millennieerfarenhet. Den som drabbades av sockersjuka hade oftast sockersjuka typ 1. Den enda behandling som då fanns var en kost som beskrevs så här 1921 av Julius Lagerholm, sjukhusläkare vid flottans sjukhus i Karlskrona och Flottans högste medicinske sakkunnige.

"Sedan hundra år har erfarenheten ställt utom allt rimligt tvivel, att alla sjukdomssymptom försämras vid förtärandet av socker och stärkelsehaltiga ämnen för att istället vid uteslutande eller inskränkning av dem påfallande förbättras eller helt och hållet försvinna.

Den sockersjuke måste därför huvudsakligen leva av äggviteämnen och fett. Men då vid den svåra formen sockret uppträder i urinen även efter äggviteföda, men icke efter fett, måste man i de svåra fallen så mycket som möjligt inskränka njutandet av äggvitehaltiga födoämnen och söka att förse kroppen med den erforderliga mängden kol i form av fett.

Detta är huvudprinciperna vid behandling av sockersjuka."

Han rekommenderade mat som stekt fett fläsk med gräddstuvad vitkål. Och så länge patienten åt tillräckligt med fett och tillräckligt lite kolhydrater så hade individen små eller inga symtom på sin sockersjuka. Och, som Lagerholm påpekade, man hade då mer än hundraårig erfarenhet av behandlingen.

Detta berodde på att en del patienter med sockersjuka typ 1 hade (och har även nuförtiden) en liten kvarvarande insulinproduktion. Om patienten då fick en kost med endast litet eller inga kolhydrater så kunde patienten med sockersjuka typ 1 överleva och må bra. Men alla med sockersjuka typ 1 har inte någon insulinproduktion, före insulinets upptäckt 1922 dog dessa personer oavsett kost.

Idag har vi kunskap om att ge insulin till patienter med sockersjuka typ 1. Äter man en lågkolhydratkost minimerar man mängden insulin samtidigt som man, som Ludvigsson själv påpekar, ”att mer fett och protein minskar blodsockersvängningarna.”.

Detta synes bara vara positivt för alla, inte bara för patienter med sockersjuka.

Sedan kan man fundera på varför barn med sockersjuka ska ägna sig åt kolhydraträkning för att beräkna sitt insulinbehov. Det verkar som om man inser att intagna kolhydrater orsakar en P-glukosstegring som kräver en motsvarande beräkningsbar insulinstegring som måste injiceras.

Men då måste man, även professorer i endokrinologi, kunna dra slutsatsen att om man minimerar kolhydraterna kan man minimera mängden insulin.
Det är fortfarande att man som patient med sockersjuka kan minska mängden insulin genom att minska mängden intagna kolhydrater och därmed minska glukossvängningar i blodet och minska glukos giftighet och dödliga effekter. Mer än 15-25 g glukos i blodet hos en 70kg person är en dödlig dos glukos och ett välkänt faktum. Mer än 15-25 g glukos i blodet innebär en P-glukosnivå på mer än 30-50 mmol/L.

Om en 70 kg person med P-glukos om 5 mmol/L snabbt får i sig 5 g glukos (16,7 mL 30% glukos intravenöst) stiger P-glukos från 5 till 15 mmol/L. Sedan vill Livsmedelsverket att en man ska äta 480 g glukos om dagen. Det motsvarar en letal dos glukos ett tjugotal gånger om dagen.

Nu har det kommit en artikel om lågkolhydratkost vid sockersjuka.

http://www.nutritionjrnl.com/article/S0899-9007(14)00332-3/abstract

I begynnelsen av artikeln står följande:

“At the end of our clinic day, we go home thinking, ‘The clinical improvements are so large and obvious, why don't other doctors understand?’ Carbohydrate restriction is easily grasped by patients: because carbohydrates in the diet raise the blood glucose, and as diabetes is defined by high blood glucose, it makes sense to lower the carbohydrate in the diet. By reducing the carbohydrate in the diet, we have been able to taper patients off as much as 150 units of insulin per day in eight days, with marked improvement in glycemic control – even normalization of glycemic parameters.”
— Eric Westman, MD, MHS [1].

Så nu bör det vara färdigdiskuterat.

Gör som man gjorde före 1977, en lågkolhydratkost minskar behovet av insulin och andra läkemedel.

Då har man förstått grunderna i den utbildning man förhoppningsvis ska ha fått vid sjukdomsdebuten så hoppas jag man kan stå emot när läkemedelsfundamentalister förespråkar än den ena, än den andra extrema behandlingsvarianten, alla under mantrat ”Ät mera socker, det finns insulin!”

Björn Hammarskjöld
Assisterande professor i pediatrik
F.d. överläkare i pediatrik
Filosofie licentiat i biokemi
Oberoende senior vetenskapsman i nutrition

Kommentarer:

1 Docent Ralf Sundberg:

skriven

Det är synd om diabetesprofessorer. Särskilt Ludvigsson. Diamydprojektet fungerade ju inte. Så nu gäller det att hålla sig öppen till andra finansiärer.

2 Fredrik Söderlund:

skriven

Utmärkt redogörelse, förstår inte hur detta kan ha förbigått en professor med diabetes som huvudsysselsättning, och desdutom totalt okunnig om LCHF. Att han inte protesterade när SBU gav ut råden om mat vid diabetes?

3 Richard :

skriven

Jag hade själv en diabetessjuk släkting som dog svältdöden runt 1915. Döden var synnerligen plågsam och hon hade efterlevt dina kostråd vilket självklart inte hjälpte henne då insulinproduktionen hade upphört.

Jag kommer aldrig aldrig lyssna på den här extrema propagandan. Barnen skall få ett meningsfullt liv. Också barn som är diabetessjuka skall ha rätt till ett meningsfullt liv och slippa extrema behandlingsmetoder med högst osäkra biverkningar på kroppen.

Svar: Alla barn har rätt till ett meningsfullt liv. Men varför ska de sockersjuka barnen tvingas äta mer socker och därmed tvingas spruta mer insulin? Genom att låta barnen äta riktig mat med protein, fett utan kolhydrater (den mat som samer, eskimåer och barn med epilepsi har ätit länge) kan man minimera mängden insulin och därmed minska biverkningarna av både socker och insulin och andra "läkemedel".De extrema behandlingsmetoderna som Livsmedelsverket, Socialstyrelsen rekommenderar med 480 g socker per dag till en vuxen person med sockersjuka som tvinga personen att injicera minst 48 E insulin per dag visar på en allvarlig okunnighet hos sjukvården och därmed hos patienterna. Det är enligt Dan Andersson på Socialstyrelsen "bara" 40 % som har dött inom fem år efter sockersjukediagnosen.
1915 visste man inte att insulin fanns. Det enda som fanns var att pröva kost.
Björn Hammarskjöld

4 Erik Edlund / MatFrisk Blogg:

skriven

Jag har i en första kommentar till Johnny Ludvigssons debattartikel tagit upp hans påstående "Kroppens celler behöver kontinuerligt energi i form av socker som tillförs via socker i blodet."

Läs på http://blogg.passagen.se/matfrisk/entry/att_minska_insulindoserna_kan_bli

/ Erik

Kommentera här: